Om att stjäla som en konstnär

Impulsivt bokade jag en biljett till New York men hade egentligen aldrig drömt om att åka dit. Från början skulle jag hälsa på en vän som nyligen flyttat till Washington DC men allt slutade med en passionerad, omtumlande och intensiv månad i the big apple. Frihetsgudinnans och broarnas stad. Där och då bestämde mig för att bli kommunikatör, men hade egentligen ingen aning om vad jag gav mig in på.

Som liten sa jag alltid högt att jag skulle bli barnläkare men författare vid sidan av. Så fort jag fick chansen satt jag med blyertspennan hårt i handen och skrev historier om föräldralösa barn, krig och orättvisor. Lillgammal och på tok för klok. Att skriva var redan då ett förhållningssätt för mig att hantera och att vara i världen.

Under min vistelse i New York hamnade jag ofta i Brooklyns hipstermecka Williamsburg bland dyr vintage, pretentiösa kaffebarer och butiker med skandinaviska posters. I en liten gömd bokaffär kom jag över Austin Kleons bok ”How to steal like an artist”. Vad jag inte visste då var hur mycket den kom att påverka mitt liv.

Mina stora författardrömmar hade genom åren tynat bort, kvävts av prestationsångest och känslan av att allt redan var gjort. Vad kunde jag göra som var annorlunda och bättre? Kleon hävdar motsatsen:

”What a good artist understands is that nothing comes from nowhere.
All creative work builds on what came before. Nothing is completely original”

Om vi är fria från att hela tiden sträva efter att vara 100% originella kommer vi inse hur allt behöver sägas igen men med nya ord. ”We can embrace influence instead of running away from it” skriver Kleon och menar att vi bör stjäla som en konstnär – inspireras, spara på ord vi tycker om, urklipp från tidningsartiklar, filmklipp och fina typsnitt.

Williamsburg Bridge rosa färg skymtar i bakgrunden när jag slår igen boken. Starka marsvindar och frihetgudinnor sveper förbi. ”Jag kan minsann också ha ett kreativt yrke och jobba med kommunikation”, sa jag till mig själv och såg ut över horisonten (stämningsfull musik spelas i bakgrunden). Jag vet att det låter så generande klyschigt, lite som en hitta-sig-själv-resa till södra Indien (been there, done that), men det absolut bästa är att det fortfarande känns precis så.

”Don’t wait until until you know who you are to get started”

– Austin Kleon

 

 

Så armbågar du dig genom bruset

Jag var en av dem som spottade på Blondinbella och hennes virala existens samma år som det blev regeringsbyte.  Samtidigt stod jag på barrikaden och skrek för systerskap. Högljutt. Vi var 16 år båda två men som från två olika planeter. 

När hon senare meddelade att allt från början bara var en påhittad karaktär var även jag en av dem som fick mig en rejäl tankeställare. Bakom hennes liberala pälsar och dagens outfits låg det mycket mer arbete än vad jag hade föreställt mig. Proclaimer: och cash.

Isabella Löwengrip hade inte ”bara skapat en blogg”. Hon hade även byggt upp ett varumärke och fått fans som både älskade och hatade Blondinbella. Mitt ärvda överklasshat hade skymt min feminism, och istället för att backa upp valde jag att spotta ner på en ung tjej som, precis som jag, gjorde allt för att armbåga sig fram i det patriarkala bruset.

En frizon för marginalerna

Digitala medier skapar plattformar där vi kan dra vår yttrandefrihet till sin spets, vara journalister och fotografer på samma gång, både fredliga och hatiska. Roliga. I skrivande stunt inser jag vilken strategisk utmaning det är att skapa innehåll och hur små detaljer kan göra stor skillnad om de används på rätt sätt.

Med rätt verktyg (och förutsättningar) går det att skapa opinion och lyfta frågor som annars trycks ut i kanterna. Levande bevis är Fanna Ndow Norrby som startade Instagramkontot @svartkvinna och fick 10.000 följare över en natt, eller Lady Dahmer som är en stark röst i den kroppsaktivistiska debatten.

bild6

Jag kommer aldrig att credda Löwengrip för hennes ekonomiska kapital eller livsstil. Däremot vill jag hylla Blondinbella för den kamp hon ändå fört för att få kräva sin plats. Det krävs inte pengar för att blogga men däremot krävs det pengar för att driva ett aktiebolag. Det betyder inte att jag tycker det är systerskapligt av Löwengrip att, för att citera Lady Dahmer, ”övertyga kvinnor att konsumera” barnvagnar eller skönhetsprodukter. För det kommer aldrig ha något med systerskapet att göra.

Att alltid vara två steg från paradise – ett privat misslyckande?

Gränsen mellan privat och offentligt har suddats ut och utbudet av information är gränslöst. Varför vet jag vad Yoga Girl åt till frukost imorse? Istället borde jag spendera min tid på att engagera mig, titta på dokumentärer, nätverka och älska mig själv. Har jag misslyckats totalt?

Det luktar popcorn och svett som precis klibbat sig fast mellan mig och tygsoffan. Netflix är redo men inte jag. Först behöver jag bara scrolla igenom flödet en-gång-till. Allt för att dämpa känslan av att missa någonting.

Sociala medier gör det värre, inte bättre

Facebook är inte en ond Darth Vader, men att förlita sin lycka på sociala medier är farligt. Det gör oss trollbundna att jämföra oss själva med varandra och istället för att faktiskt träffas i verkligheten fortsätter vi jaga den uttryckliga bekräftelsen.

Är detta ett symptom av det moderna livet? Hot Yoga, elbil, veganism, dansk design, Nick Carter-frisyr – och FoMO. Kanske är den där krypande, otillfredställande känslan egentligen en gammal mormor som hänger i tröjärmen och skriker på oss att vakna upp och sluta genast. 

crazylady.gif

Den mediokra sanningen

Att jag ligger där ihopkurad hemma i soffhörnet med popcornrester utspridda som ett mönster på golvet, längs ryggraden och mellan tänderna, handlar inte bara om sociala mediers existens. Självklart attackerar FoMO främst den som redan är bräcklig. Även om vi logiskt vet att Instagram endast är en redigerad, nästintill falsk offentlig version av det privata har vi inte alltid rätt vapen att skydda oss med.

Tänk om jag ändå var som tjuren Ferdinand – tillfredsställd under min ek med mina blommor, men istället postar jag en bild från förra årets roadtrip i Spanien. Bara för att ingen ska se hur medioker jag egentligen känner mig. I bakgrunden susar ljudet av House of Cards tills jag inser att jag inte sett någonting. Allt jag hör är mitt rastlösa ylande om att alltid vara två steg från paradise.

PS. Denna fantastiska resa fortsätter i jakten på svaren om FoMO. Fram tills dess hittar du mig såklart här. Du vill ju inte missa årets bästa playlist.

Missa inte årets rymdfärd

giphy.gif

I bakgrunden skymtar jag Manhattans skyskrapor och jag tänker att Williamsburg Bridge aldrig sett vackrare ut. Jag som alltid drömt om att vara på ett hustak i New York. En person med gula hängselbyxor och neonfärgad Nick Carter-frisyr tar en selfie med en Aperol Spritz i handen. En annan ser ut som Patti Smith i bikerjacka och boots. Alla skrattar.

Det här är definitivt den bästa dagen i deras liv. Det ser ju jag.

Jag stänger ner Instagram och blickar ut över mitt tomma vardagsrumsgolv. Om jag ändå vore bakfull. Det ekar mellan väggarna och förra veckans ovikta tvätt ligger fortfarande i den blåa Ikeakassen. Jag är förmodligen den tråkigaste människan som världen någonsin skådat tänker jag och scrollar vidare.

Sociala medier har gett oss kraftfulla verktyg att sprida information snabbare än någonsin. Skitcoolt tycker många, även jag. Precis som jag kan ta del och inspireras av Vivian Maiers fotografier av 40-talets gator i Chicago kan jag få existentiell identitetskris över att konstant matas av vad hela världen verkar göra förutom jag.

Denna blogg blir min plats i cyberspace för att analysera sånt som skaver. Jag börjar med fomo – rädslan av att missa något roligt och intressant. För vart kommer egentligen den skavande oron ifrån? Och varför känns hemmakvällar osexigare än electrofyllda hipsterfester med heliumbalonger på hustak i New York?

Följ med mig på årets fetaste rymdskeppsfärd – om du missar den så är det också helt okej.