Att alltid vara två steg från paradise – ett privat misslyckande?

Gränsen mellan privat och offentligt har suddats ut och utbudet av information är gränslöst. Varför vet jag vad Yoga Girl åt till frukost imorse? Istället borde jag spendera min tid på att engagera mig, titta på dokumentärer, nätverka och älska mig själv. Har jag misslyckats totalt?

Det luktar popcorn och svett som precis klibbat sig fast mellan mig och tygsoffan. Netflix är redo men inte jag. Först behöver jag bara scrolla igenom flödet en-gång-till. Allt för att dämpa känslan av att missa någonting.

Sociala medier gör det värre, inte bättre

Facebook är inte en ond Darth Vader, men att förlita sin lycka på sociala medier är farligt. Det gör oss trollbundna att jämföra oss själva med varandra och istället för att faktiskt träffas i verkligheten fortsätter vi jaga den uttryckliga bekräftelsen.

Är detta ett symptom av det moderna livet? Hot Yoga, elbil, veganism, dansk design, Nick Carter-frisyr – och FoMO. Kanske är den där krypande, otillfredställande känslan egentligen en gammal mormor som hänger i tröjärmen och skriker på oss att vakna upp och sluta genast. 

crazylady.gif

Den mediokra sanningen

Att jag ligger där ihopkurad hemma i soffhörnet med popcornrester utspridda som ett mönster på golvet, längs ryggraden och mellan tänderna, handlar inte bara om sociala mediers existens. Självklart attackerar FoMO främst den som redan är bräcklig. Även om vi logiskt vet att Instagram endast är en redigerad, nästintill falsk offentlig version av det privata har vi inte alltid rätt vapen att skydda oss med.

Tänk om jag ändå var som tjuren Ferdinand – tillfredsställd under min ek med mina blommor, men istället postar jag en bild från förra årets roadtrip i Spanien. Bara för att ingen ska se hur medioker jag egentligen känner mig. I bakgrunden susar ljudet av House of Cards tills jag inser att jag inte sett någonting. Allt jag hör är mitt rastlösa ylande om att alltid vara två steg från paradise.

PS. Denna fantastiska resa fortsätter i jakten på svaren om FoMO. Fram tills dess hittar du mig såklart här. Du vill ju inte missa årets bästa playlist.

Missa inte årets rymdfärd

giphy.gif

I bakgrunden skymtar jag Manhattans skyskrapor och jag tänker att Williamsburg Bridge aldrig sett vackrare ut. Jag som alltid drömt om att vara på ett hustak i New York. En person med gula hängselbyxor och neonfärgad Nick Carter-frisyr tar en selfie med en Aperol Spritz i handen. En annan ser ut som Patti Smith i bikerjacka och boots. Alla skrattar.

Det här är definitivt den bästa dagen i deras liv. Det ser ju jag.

Jag stänger ner Instagram och blickar ut över mitt tomma vardagsrumsgolv. Om jag ändå vore bakfull. Det ekar mellan väggarna och förra veckans ovikta tvätt ligger fortfarande i den blåa Ikeakassen. Jag är förmodligen den tråkigaste människan som världen någonsin skådat tänker jag och scrollar vidare.

Sociala medier har gett oss kraftfulla verktyg att sprida information snabbare än någonsin. Skitcoolt tycker många, även jag. Precis som jag kan ta del och inspireras av Vivian Maiers fotografier av 40-talets gator i Chicago kan jag få existentiell identitetskris över att konstant matas av vad hela världen verkar göra förutom jag.

Denna blogg blir min plats i cyberspace för att analysera sånt som skaver. Jag börjar med fomo – rädslan av att missa något roligt och intressant. För vart kommer egentligen den skavande oron ifrån? Och varför känns hemmakvällar osexigare än electrofyllda hipsterfester med heliumbalonger på hustak i New York?

Följ med mig på årets fetaste rymdskeppsfärd – om du missar den så är det också helt okej.