Om att stjäla som en konstnär

Impulsivt bokade jag en biljett till New York men hade egentligen aldrig drömt om att åka dit. Från början skulle jag hälsa på en vän som nyligen flyttat till Washington DC men allt slutade med en passionerad, omtumlande och intensiv månad i the big apple. Frihetsgudinnans och broarnas stad. Där och då bestämde mig för att bli kommunikatör, men hade egentligen ingen aning om vad jag gav mig in på.

Som liten sa jag alltid högt att jag skulle bli barnläkare men författare vid sidan av. Så fort jag fick chansen satt jag med blyertspennan hårt i handen och skrev historier om föräldralösa barn, krig och orättvisor. Lillgammal och på tok för klok. Att skriva var redan då ett förhållningssätt för mig att hantera och att vara i världen.

Under min vistelse i New York hamnade jag ofta i Brooklyns hipstermecka Williamsburg bland dyr vintage, pretentiösa kaffebarer och butiker med skandinaviska posters. I en liten gömd bokaffär kom jag över Austin Kleons bok ”How to steal like an artist”. Vad jag inte visste då var hur mycket den kom att påverka mitt liv.

Mina stora författardrömmar hade genom åren tynat bort, kvävts av prestationsångest och känslan av att allt redan var gjort. Vad kunde jag göra som var annorlunda och bättre? Kleon hävdar motsatsen:

”What a good artist understands is that nothing comes from nowhere.
All creative work builds on what came before. Nothing is completely original”

Om vi är fria från att hela tiden sträva efter att vara 100% originella kommer vi inse hur allt behöver sägas igen men med nya ord. ”We can embrace influence instead of running away from it” skriver Kleon och menar att vi bör stjäla som en konstnär – inspireras, spara på ord vi tycker om, urklipp från tidningsartiklar, filmklipp och fina typsnitt.

Williamsburg Bridge rosa färg skymtar i bakgrunden när jag slår igen boken. Starka marsvindar och frihetgudinnor sveper förbi. ”Jag kan minsann också ha ett kreativt yrke och jobba med kommunikation”, sa jag till mig själv och såg ut över horisonten (stämningsfull musik spelas i bakgrunden). Jag vet att det låter så generande klyschigt, lite som en hitta-sig-själv-resa till södra Indien (been there, done that), men det absolut bästa är att det fortfarande känns precis så.

”Don’t wait until until you know who you are to get started”

– Austin Kleon

 

 

Så armbågar du dig genom bruset

Jag var en av dem som spottade på Blondinbella och hennes virala existens samma år som det blev regeringsbyte.  Samtidigt stod jag på barrikaden och skrek för systerskap. Högljutt. Vi var 16 år båda två men som från två olika planeter. 

När hon senare meddelade att allt från början bara var en påhittad karaktär var även jag en av dem som fick mig en rejäl tankeställare. Bakom hennes liberala pälsar och dagens outfits låg det mycket mer arbete än vad jag hade föreställt mig. Proclaimer: och cash.

Isabella Löwengrip hade inte ”bara skapat en blogg”. Hon hade även byggt upp ett varumärke och fått fans som både älskade och hatade Blondinbella. Mitt ärvda överklasshat hade skymt min feminism, och istället för att backa upp valde jag att spotta ner på en ung tjej som, precis som jag, gjorde allt för att armbåga sig fram i det patriarkala bruset.

En frizon för marginalerna

Digitala medier skapar plattformar där vi kan dra vår yttrandefrihet till sin spets, vara journalister och fotografer på samma gång, både fredliga och hatiska. Roliga. I skrivande stunt inser jag vilken strategisk utmaning det är att skapa innehåll och hur små detaljer kan göra stor skillnad om de används på rätt sätt.

Med rätt verktyg (och förutsättningar) går det att skapa opinion och lyfta frågor som annars trycks ut i kanterna. Levande bevis är Fanna Ndow Norrby som startade Instagramkontot @svartkvinna och fick 10.000 följare över en natt, eller Lady Dahmer som är en stark röst i den kroppsaktivistiska debatten.

bild6

Jag kommer aldrig att credda Löwengrip för hennes ekonomiska kapital eller livsstil. Däremot vill jag hylla Blondinbella för den kamp hon ändå fört för att få kräva sin plats. Det krävs inte pengar för att blogga men däremot krävs det pengar för att driva ett aktiebolag. Det betyder inte att jag tycker det är systerskapligt av Löwengrip att, för att citera Lady Dahmer, ”övertyga kvinnor att konsumera” barnvagnar eller skönhetsprodukter. För det kommer aldrig ha något med systerskapet att göra.