Jag var en av dem som spottade på Blondinbella och hennes virala existens samma år som det blev regeringsbyte. Samtidigt stod jag på barrikaden och skrek för systerskap. Högljutt. Vi var 16 år båda två men som från två olika planeter.
När hon senare meddelade att allt från början bara var en påhittad karaktär var även jag en av dem som fick mig en rejäl tankeställare. Bakom hennes liberala pälsar och dagens outfits låg det mycket mer arbete än vad jag hade föreställt mig. Proclaimer: och cash.
Isabella Löwengrip hade inte ”bara skapat en blogg”. Hon hade även byggt upp ett varumärke och fått fans som både älskade och hatade Blondinbella. Mitt ärvda överklasshat hade skymt min feminism, och istället för att backa upp valde jag att spotta ner på en ung tjej som, precis som jag, gjorde allt för att armbåga sig fram i det patriarkala bruset.
En frizon för marginalerna
Digitala medier skapar plattformar där vi kan dra vår yttrandefrihet till sin spets, vara journalister och fotografer på samma gång, både fredliga och hatiska. Roliga. I skrivande stunt inser jag vilken strategisk utmaning det är att skapa innehåll och hur små detaljer kan göra stor skillnad om de används på rätt sätt.
Med rätt verktyg (och förutsättningar) går det att skapa opinion och lyfta frågor som annars trycks ut i kanterna. Levande bevis är Fanna Ndow Norrby som startade Instagramkontot @svartkvinna och fick 10.000 följare över en natt, eller Lady Dahmer som är en stark röst i den kroppsaktivistiska debatten.
Jag kommer aldrig att credda Löwengrip för hennes ekonomiska kapital eller livsstil. Däremot vill jag hylla Blondinbella för den kamp hon ändå fört för att få kräva sin plats. Det krävs inte pengar för att blogga men däremot krävs det pengar för att driva ett aktiebolag. Det betyder inte att jag tycker det är systerskapligt av Löwengrip att, för att citera Lady Dahmer, ”övertyga kvinnor att konsumera” barnvagnar eller skönhetsprodukter. För det kommer aldrig ha något med systerskapet att göra.
Sandra Emeli 